Tranorna samlas....

...varje höst på älven (som rinner 300m nedanför mitt hus) , tillsammans med canadagäss. Jag och systerdotter vandrade ner igårkväll men då hade de trumpetande urtidsdjuren något annat för sig, kanske  hade de blivit skrämda- jag vet inte. Några flockar canadagäss landade i alla fall, och det "froschande " ljud som hörs när deras paraplyfötter bromsar i vattnet är ett härligt ljud. Det ljudet, tillsammans med stillheten, solblänket i vattnet, vakande småfisk, en mugg varmt kaffe och viskande prat, var alldeles tillräckligt.

   Men jag gick ner även ikväll , i solnedgången, och satt med kikare och bad en liten bön om att de skulle välja grundet i älvfåran som nattställe igen. Två år i rad har de samlats där under ca tre veckor, innan de dragit vidare till Afrika.
När de seglar bort och trumpetandet tonar ut ,så känner jag en speciell tomhet- (sommaren är slut och det dröjer 8 månader innan jag får höra dem igen...) men att få följa deras sista veckor på så nära håll , fyller hjärtat med glädje.

    Ikväll kom trumpetande tranor i flera flockar och jag kunde räkna till över 250 st, samt ett hundratal canadagäss!!!
Det ryser i kroppen när jag hör dem på långt håll,  och att få se dessa magnifika varelser graciöst vända upp mot vinden för att landa på sina långa, smala ben är en  vacker bild som jag kan ta fram i vintermörkret.
När jag smög hemåt, uppför backarna, var himlen alldeles gulorange och siluetterna av bergen  svarta kom en sista flock  som trumpetade godnatt till mig- tror jag i alla fall.

  Imorgon ska jag fråga systerdotter om hon vill följa med igen.
 

"Oh, great Spirit...

...Grant that I may not criticize my neighbor until I have walked a mile in his moccasins."
Något vi alltid måste påminna oss om. Vi har ofta förutfattade meningar om vår medmänniskor..

Tittar på älven ...

...som rinner förbi några hundra meter nedanför den plats jag nu sitter på. Den som ibland kan kännas som "samma gamla vatten i samma gamla fåra", är helt enkelt  fel tänkt. Det är ju nytt vatten som rinner förbi varje sekund! Alltså så är det en ny älv varje gång jag tittar på den.  Och allting runt omkring den förändras. Även om jag sitter på samma plats i flera år så är jag ändå på en ny plats varje millisekund. Jag ser inte allt som snurrar inuti allt som finns, men jag vet att det händer.
Det gäller förstås också oss. Om man tänker så här tex: 
Efter ett antal veckor, månader eller hur länge det nu tar, så har vi ju fått "nya" människokroppar- alla celler byts ju ut ,allt eftersom ,i hela kroppen...då måste ju den människokropp som jag hade för , säj 5år sedan, vara helt borta och jag är alltså "ny".  (Tänk bara på alla hudflagor som ramlar av oss varje dag och naglar och hår som växer och klipps av..osv)
Själen är dock densamma,   för den har mycket högre "beståndsdelar" än celler,  tror jag i alla fall.
Rätt häftigt med livets mysterium.