Tranorna samlas....

...varje höst på älven (som rinner 300m nedanför mitt hus) , tillsammans med canadagäss. Jag och systerdotter vandrade ner igårkväll men då hade de trumpetande urtidsdjuren något annat för sig, kanske  hade de blivit skrämda- jag vet inte. Några flockar canadagäss landade i alla fall, och det "froschande " ljud som hörs när deras paraplyfötter bromsar i vattnet är ett härligt ljud. Det ljudet, tillsammans med stillheten, solblänket i vattnet, vakande småfisk, en mugg varmt kaffe och viskande prat, var alldeles tillräckligt.

   Men jag gick ner även ikväll , i solnedgången, och satt med kikare och bad en liten bön om att de skulle välja grundet i älvfåran som nattställe igen. Två år i rad har de samlats där under ca tre veckor, innan de dragit vidare till Afrika.
När de seglar bort och trumpetandet tonar ut ,så känner jag en speciell tomhet- (sommaren är slut och det dröjer 8 månader innan jag får höra dem igen...) men att få följa deras sista veckor på så nära håll , fyller hjärtat med glädje.

    Ikväll kom trumpetande tranor i flera flockar och jag kunde räkna till över 250 st, samt ett hundratal canadagäss!!!
Det ryser i kroppen när jag hör dem på långt håll,  och att få se dessa magnifika varelser graciöst vända upp mot vinden för att landa på sina långa, smala ben är en  vacker bild som jag kan ta fram i vintermörkret.
När jag smög hemåt, uppför backarna, var himlen alldeles gulorange och siluetterna av bergen  svarta kom en sista flock  som trumpetade godnatt till mig- tror jag i alla fall.

  Imorgon ska jag fråga systerdotter om hon vill följa med igen.