Ståndskall i Småland.
Jag och mitt ex hade haft våra hundar med i olika jaktlag och ryktet spred sig om hur spännande det är att jaga med löshund. Vi hade varsin jaktchampion så det blev lyckade jakter med glada jägare som fått vara med om nya jaktmetoder.
Ett mindre jaktlag bad om vår hjälp och den här gången skulle jag gå med min hund och en av karlarna följde med som vägvisare.
Det tog inte lång stund förrän min hund tog upp älg och snart hördes ett fast ståndskall mitt i området. Jag förklarade för vägvisaren (som även var med i jakten alltså) att jag skulle smyga fram och försöka skjuta. Sa att jag måste gå en halvcirkel för att inte komma i fel vind. (Man måste gå mot vinden annars känner djuren såklart ens lukt)
Vägvisaren sa att han skulle stå på pass vid den plats vi startade från och jag talade om att det kunde ta tid innan jag nådde fram på ståndskallet och fått bra läge för skott.
Som vanligt var det otroligt spännande att smyga fram.. Jag hörde på skallet att han hade älg-en/arna under kontroll så jag tog det lugnt. Ville ju inte sumpa den här chansen att visa vilken duktig hund jag hade...eller göra bort mig..
Min hund kände på sig när jag var nära ståndskallet, så han gjorde korta turer fram till mig och sen snabbt tillbaka till älgarna. Om det är någon som krupit fram i en granplantering i Småland så vet Ni hur tätt och trångt det kan vara...så det tog tid innan jag kom såpass nära att jag fick se att det var ko med kalv han skällde på. Tack vare att hunden kom till mig och sen sprang tillbaks till älgarna så kunde jag följa efter honom en bit i taget. Även om älgarna hörde prassel så trodde de att det bara var hunden som kom.
Eftersom jag måste vänta tills kalven stod fritt och att inga grenar var ivägen, så gick minuterna..
Kalven började ta några steg emot mig, jag siktade, hade bössan osäkrad. Ville bara vara säker på att inte hunden var för nära... tog sikte ...OCH SÅ SMALL ETT SKOTT RAKT EMOT MIG.!!! Jag duckade men såg kalven stå kvar några sekunder medan kon och hunden rusat iväg. Hjärtat höll på att hoppa ur kroppen!
Jag blev livrädd och låg kvar och fattade ingenting. Så hör jag någon som hojtar och jag kravlar mig upp (kollar att jag säkrat bössan) går fram till platsen där kalven stått- och hittar benbitar från ena knäskålen...
Då dyker den hojtande gubbjäveln upp och det visar sig vara den s.k vägvisaren. Jag frågar förstås vad han höll på med??? och den idioten säger att han "tyckte det tog så lång tid..."
Han hade alltså gått i medvind, rakt mot mig, sett kalven, slängt iväg ett skott utan att använda huvudet och ursäktar sig(?) med att säja att jag tog för lång tid på mig. Skakis i benen , svarslös, kände jag bara hur ont det gjorde i kalven...
Kon och kalven hade försvunnit in på ett annat jaktområde, jaktledaren där blev upplyst om att en trebent kalv fanns på deras område, snart blev det mörkt och de var tvugna att avsluta. Min hund kom tillbaka sent den natten.
Jaktlaget sköt den skadade kalven efter flera veckor.
Än är det inte slut på historien....
Vi hade många jaktkompisar där nere och en av dem hade senare fått höra, att vägvisaren hade spridit ut att det var "hon frånJämtland" som hade skjutit av benet på kalven.....
Den ynklige mannen kallades SKIT-LASSE (pga sitt jobb) och jag önskar att någon som läser min blogg, vet vem han är/var...
Jag förstår mycket väl varför det finns jakthatare!
skriven
Herregud vilken galning!!!! Han kunde ju lika gärna skjutit skallen av dig! Han skulle inte ha en slangbella ens....
Inte nog med att han beter sig totalt vettlöst, han har inte stake att stå för sitt misstag heller...